Kribergsbloggen

Kribergsbloggen

Golvad

KribergPosted by S-O Åström 2009-11-23 23:16:11

Jag tycker om förändring. Det har resulterat i ett stort antal projekt för ombyggnad och tillbyggnad på huset. Trädgården drabbas också av min förändringsiver. En granne tyckte att jag skulle sätta hjul under buskarna. Kanske gör jag det någon gång.

Ett projekt som jag igångsatte för några år sedan var en golvläggning. Ungarna hade vuxit upp och jag tog bort en innervägg mellan två sovrum. Ett ”klick-golv” skulle monteras i det utökade sovrummet.
Full av entusiasm tog jag mig an uppgiften. Men det blir ju inte alltid som man planerat. ”Aller Anfang ist schwer” (all början är svår) som tysken sa. De två första bitarna ville inte riktigt passa ihop. Positiv som jag är så tänkte jag att detta var ett utmärkt tillfälle att träna mitt tålamod. Nu steg dock blodtrycket alltför snabbt efter några fåfänga försök att förena de två skivorna. Jag reste mig upp med en skiva i var hand.
- Nu får ni ge er, utbrast jag förtvivlat och tryckte ihop dem med våldsam kraft.
Skivorna vaknade till liv och gick genast till anfall. De träffade mig på pannbenet och spräckte ett ögonbryn. Jag blev bokstavligt golvad.
Nu hann jag faktiskt besinna mig innan jag skulle göra träflisor av brädorna. Sittande på golvet med blodet droppande från ögonbrynet kom jag att tänka på en liknande situation från min barndom i Kriberg.
En av de årliga uppgifterna var att skaffa ved till vedpannan som värmde lägenheten. Farsan hade lånat hem en vedkap som vi kapade upp veden med. Sedan släpade han hem en vedklyv av den gamla sorten. En helvetesmaskin med en roterande yxa som klöv vedklabbarna.

Jag närmade mig respektfullt vidundret, stoppade in ett vedträ som plötsligt blev två. Några gånger till gick det bra, men så råkade jag stoppa in en kvistig klabb i hålet som yxan inte klarade av.
Den slungade ut den ( ”return to sender”) och fick in en klockren träff på min haka. Jag stöp som en klubbad oxe (nåväl som en kalv)baklänges ut på gräsmattan. Farsan rusade fram till mig för att se hur det var med mig.
Jag reste mig upp.
Förmodligen sa han åt mig att ”bruk förstånne” när jag handskades med dylika maskiner.

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post28

"Du vål ju begrip förstånne"

KribergPosted by S-O Åström 2009-10-22 20:25:56

Jag minns inte att jag som barn hade några drömmar om vad jag skulle bli när jag blev stor. Kanske hade jag inga. Framtiden verkade så avlägsen.
Men jag minns att jag blev dumpad i småskolan den 24 augusti 1954.
Min lärare, Edit Norberg, försökte få fason på mig och lyckades rätt bra. Jag fick lära mig att det lilla krypet inte hette pissmyra utan enbart myra. Hon lärde mig att räkna med äpplen och hur långa diken en arbetare kunde gräva på en dag.
Efter sex schemalagda år i folkskolan blev jag dumpad i realskolan i Malå. Mina föräldrars omtanke var naturligtvis god: "Du vål studer så att hä val nanting borti dä".
Jag kämpade i fyra år i denna schemalagda tillvaro och mötte friheten "i denna ljuva sommartid", men visste fortfarande inte vad jag skulle bli.
Mina föräldrar löste detta genom att se till så att jag blev dumpad på gymnasiet i Lycksele:"Du vål ju begrip förstånne att du måst studer".
Ytterligare några scemalagda år där jag på sluttampen ändå började "begrip förstånne".
Blev sedan omhändertagen av staten som rutade in min vardag genom att dumpa mig i Boden och placera allehanda mordvapen i händerna på mig, k-pist, ksp58, grg, AK4, pentylstubin, handgranater och hoppminor, mm. Kom dock levande därifrån efter 11 månader, men visste fortfarande inte hur jag skulle forma framtiden.
Jag packade en väska och åkte ner till Umeå och läste beteendevetenskap och hade efter några år svar på allt, till skillnad från idag när jag bara har frågor.
Under denna tid med studentrevolter, husockupationer, demonstrationer, etc så hade någonting ändå börjat gro. Ett socialt patos som grundades redan under barnaåren i Kriberg. Det kom att styra mitt vuxna liv.
Jag glömmer dock inte en granne som hade klart för sig vad jag skulle bli. Vid en fest därhemma satt jag tyst, klädd i svart kostym, och lyssnade på vuxensnacket. Plötsligt vänder sig grannen till mig och säger: "Jag vet vad Sven-Olof ska bli när han blir stor". "Vaddå"? frågade farsan som gärna ville att jag skulle bli något.
Grannen sänkte rösten till basläget: "Han ska bli begravningsentreprenör".
Jag måste ha sett dyster ut i hans ögon.
Ett år senare upprepades denna scen. Grannen vände sig till mig där jag satt i min svarta kostym och sa: "Jag vet vad Sven-Olof ska bli när han blir stor". "Vaddå"? frågade farsan igen.
Nu sänkte inte grannen röstläget utan sa med säker stämma: "Han ska bli präst"!
Jag kände mig nästan smickrad av hans diagnos.
Nu blev jag varken begravningsentreprenör eller präst, utan hamnade någonstans mittemellan, i verkligheten.

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post27

Heartbreak Hotel

KribergPosted by S-O Åström 2009-09-17 23:49:13

Min fru och jag åker ner till Alanya, Turkiet minst en gång/år numera. Vi börjar bli fästa vid platsen. Turkarna verkar dessutom ha accepterat oss.
Första kvällen när vi gick nerför huvudgatan blev vi upphunna av en restaurangägare som kände igen oss. En gatuförsäljare höjde blicken när han såg oss och minns oss för ca tio år sedan när vi besökte hans brors restaurang. Det intressanta med den killen var att han hade nitton bröder varav en bodde på Teg.
Vi träffar även gamla bekanta som brukar åka ner vid samma tidpunkt på året.

På kvällen brukade jag och min fru sitta på balkongen och koppla av innan vi gick på restaurang. I en lägenhet mittemot bodde en äldre turkisk kvinna tillsammans med sin, förmodar jag, sonson. På kvällen brukade hon komma ut och sätta sig på balkongen, iklädd sin långa kjol och slöja. Med sina kraftiga glasögon och en cigarrett i mungipan betraktade hon skymningen upp mot bergen.
Jag undrade vad hon tänkte på.
Kanske kom hon ut bara för att lyssna på ”Pop-Jörgen”, en yngling på 63 år från Oxelösund som låtit sitt liv formas av en nästan manisk dyrkan av Elvis. Fem kvällar i veckan sjöng han Elvis-låtar på hotellrestaurangen. Iförd Elvis-keps, en färgglad dräkt och ett bälte som verkade höra hemma hos en boxnings-champion.
Vid bordet intill satt en kvinna och matade honom med servetter för att torka svetten från ansiktet. Hon putsade även hans glasögon så han skulle kunna läsa texterna. Killen sjöng enastående bra och fyllde snabbt restaurangen med gäster.
Plötsligt märkte jag att den turkiska kvinnan betraktade mig. Jag mötte hennes blick för en kort stund och fick en känsla av att hon bara ville meddela mig att hon förstod att jag tänkte på henne.
Hon reste sig och smög ljudlöst in i köket när hon märkte att grabben hade kommit hem.
Från hotellrestaurangen öste Jörgen på med "Heartbreak Hotel".

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post26

Min fru förstår mig inte

KribergPosted by S-O Åström 2009-09-02 15:27:39
Jag skämtar ofta och gärna. Det kanske är ett sätt att bevara den mentala hälsan när massmedia ständigt kämpar för att skapa ångest hos var och en. Global uppvärmning, finanskris, svininfluensa, mm. Inflytelserika personer i samhället förstärker effekten, ex vår hälsominister som konstaterat att en svensk har dött i flunsan. "Fler ska dö", säger hon och får mig att tänka på Krösamaja.

Det är inte alla som förstår min humor, allraminst min fru. Det påpekar hon ofta.

Förra veckan när jag hade cyklat hem från jobbet blev jag hejdad av grannfrun, en ung kvinna mellan 35 och 40 år. Hon ville prata med mig. Jag följde henne till garageuppfarten. Där pekade hon på en rönn som hotfullt sträckte ut sina grenar mot hennes bil.

- Grenarna är i vägen när jag ska köra in i garaget.

Dumsnäll som jag är och med ett hjärta fyllt av empati för personer, vars bilar ständigt löper risk att förlora vindrutetorkarna när de ska ta sig in i garaget, så lovade jag att fixa rönnen senare på kvällen.

Jag återvände in där frugan undrade vart jag tog vägen.

- Grannfrun ville prata med mig.

- Jaså. Va sa hon!

- Hon undrade om hon hade chans på mig.

Mitt svar kom helt spontant. Den primitiva flyktinstinkten infann sig omedelbart. Tyvärr hade jag inte mina spikskor på mig.

- Vad svarade du henne?

- Jag sa till henne att hon tyvärr var för gammal för mig.

Frugan granskade mig för ett kort ögonblick och nöjde sig med svaret.

Jag vet inte om hon förstod att jag skämtade eller att hon bara tyckte att jag hade hanterat situationen på ett acceptabelt sätt.


  • Comments(1)//blogg.kriberg.com/#post25

Till sist kom den stora resignationen...

KribergPosted by S-O Åström 2009-06-29 21:06:05

En vecka i juni tog jag semester för att förbereda trädgården inför sommaren. Plockade fram gräsklipparen. Optimist som jag är så förväntade jag mig att den skulle rivstarta och köra igång som en grässlukande terrier.

Den suckade bara uppgivet.

Irritationen och blodtrycket ökade för varje drag i snöret. Jag ansträngde mig för att inte tappa kontrollen. Analyserade, testade och åkallade alla makter för att få tingesten att reagera. ”Men till sist kom den stora resignationen och höljde allt i sin likgiltighets svala dimma…” (Jan Fridegård)

Fick ett tips från en av mina döttrar att mågen reparerat gräsklippare sedan 8-årsåldern. Han plockade isär, undersökte, torkade, blåste rent och skruvade ihop, drog i startsnöret och underverket var ett faktum. Den skenade iväg som en yster kalv på vårbete släpandes på mågen.

Jag fick hem ”kalven” och smög mig försiktigt fram för att inte skrämma iväg den. Greppade förväntansfullt startsnöret och drog till. Ett dovt muller och inget mera.

Det blev ännu ett besök hos mågen som nu kopplade på ett bränslefilter. ”Kalven” körde igång lika piggt som tidigare. Jag släpade hem klipparen och drog triumferande i snöret. Ett dovt muller igen och sedan en suck.

Nu hade jag fått nog. För att bevara den mentala hälsan beslöt jag att köpa en ny gräsklippare. Jag monterade ihop delarna och rullade ut den på gräsmattan. Den var riktigt vacker i det gröna gräset med oräkneliga inslag av maskrosor.

Då föll blicken på den gamla klipparen.

- Den ska få en sista chans, tänkte jag. Må f-n ta den om den startar. Då kommer jag att massakrera den till metallflis.

Med blodtrycket på topp gick jag till anfall. Högg tag i startsnöret och lät all uppdämd ilska få utlopp i en häftig dragrörelse. Gräsklipparen suckade till och tystnade. Jag betraktade den med tom blick.

- OK, tänkte jag. Må du för evigt tiga.

Jag har tidigare varit övertygad om att skulle jag förlora förståndet en dag så skulle det orsakas av tapetsering. Nu finns det två risker i min hemmiljö.

  • Comments(1)//blogg.kriberg.com/#post24

Högmod går före fall

KribergPosted by S-O Åström 2009-04-24 13:59:39

Gladde mig åt att jag i vinter inte ramlat av cykeln någon gång. Tror att det hände inte mindre än 6 gånger förra året.
I regel var det isigt och ojämnt underlag som orsakade störtdykningarna. I hälften av fallen var det dock panikinbromsningar som effektivt stoppade cykeln men inte min kropp. Tröghetslagen såg till så att den fortsatte sin färd.
Någon där uppe ansåg kanske att högmodet har sina gränser. När jag var ca 150 m hemifrån brast styret. Det gick tvärt av, förmodligen av utmattning efter tolv års tjänstgöring.
Innan min halvt förtvinade hjärna hann begripa vad som hände så var det dags för ännu en störtdykning. Jag landade i en stor vattenpöl med resterna av cykeln under mig. Lyckades liksom tidigare komma på fötter igen dyblöt och med trasiga jeans (såg faktiskt rätt moderna ut med sina revor.)
Traskade hemåt och möttes av frugan som sin vana trogen utbrast: "Jaha, nu igen". Hon försökte slita sig från TV-serien Glamour, men beslöt att prioritera den.
Jag krängde av brallorna och tvättade såren.
Jan Fridegårds roman om Lars Hård dök upp som på beställning. Den boken dryper av tungsinne och missmod. Minns ett citat i romanen när Lars Hård upplever ett ljust ögonblick, men ändå har svårt att tro på det. "Nu stod inte min dystert profeterande skugga bredvid mig längre, men kanske den bara gått runt knuten och pissat".
Nu är mitt liv kanske motsatsen till hans och cykelincidenterna bara till för att skapa motvikt till alla de ljusa stunderna.
Jag byter till sommarcykel nu.

  • Comments(2)//blogg.kriberg.com/#post23

Tiden står stilla

KribergPosted by S-O Åström 2009-01-12 22:01:43

”Tiden går så fort numera”, säger många. Vi stressar för att hinna med. Vägen kantas av en massa ”måsten”. En del blir fartblinda av att vara fixerade vid att följa tidens gång och märker inte att de till slut rusar in i väggen.
Varför tror vi att tiden går? Den kanske står stilla. Den finns alltid där. Den kanske är den enda fasta punkten i tillvaron.
Antag att det förhåller sig så. Då behöver vi inte längre stressa för att hinna med.
När vi besöker en del platser som vi inte varit i på länge så säger vi kanske att ”här har tiden stått stilla”. Vi mäter inte tiden i sekunder, timmar, dagar eller år. Vi mäter den i förändringar. Med det synsättet så kan man ju även undra hur viktigt det är med förändringar.
Kan man inte bara finnas till eller bara ”lukta på blommorna”.

  • Comments(2)//blogg.kriberg.com/#post22

Stilla flyter Don

KribergPosted by S-O Åström 2008-10-21 21:25:56

Alltsedan 18-årsåldern har jag hunnit avverka ett stort antal bilar, allt från den första bilen, en folka från -56, med osynkad etta och körriktningsvisare som måste bankas ut för att visa åt vilket håll jag tänkte svänga, ingen bränslemätare utan en liten spak någonstans vid golvet som kunde vridas för att ge ett tillskott på bränsle.
Tekniken har gått framåt sedan dess, men under 90-talet råkade jag köpa en rysk bil, en Lada Samara. ICA-kuriren, av alla tidningar, testade bilen. Svängradien var minimal. Testföraren gjorde förtvivlade försöka att vända på en medelstor väg utan att lyckas. Vindrutespolaren beskrevs som "Stilla flyter Don", vilket jag var böjd att hålla med om. Lacken var skrovlig som ett apelsinskal. Trots alla brister så var den ändå pålitlig och billig i drift.
Jag beslöt mig en dag för att sälja den.
Någon som presenterade sig som ett ombud för en rysk student hörde av sig. Han ville att jag skulle åka till Mariehems centrum här i Umeå för att träffa Sergej som ryssen hette. Jag fruktade att det var en rysk maffiatyp i svarta skinnkläder med en Kalashnikov under jackan. Eftersom jag misstänkte att bilen skulle vara svårsåld så bestämde jag mig för att möta mitt öde.
Klockan 10.00 en söndagsförmiddag åkte jag till mötesplatsen. En tät dimma hade lägrat sig över torget. Jag rörde mig sakta in i dimman och plötsligt uppenbarade sig en svart gestalt.
Vi gick varann till mötes. När vi var alldeles intill varandra vände sig gestalten mot mig och utbrast högljutt: "Lada Samara". Jag hoppade till och fick en obeskrivlig lust att tömma tarmen. "Yes", svarade jag och lotsade Sergej genom dimman bort mot Ladan.
Sergej gick ett varv runt bilen, pekade på lacken och frågade stillsamt: "What's this?" "Russian quality", svarade jag snabbt, vilket också kom att bli mitt standardsvar när han anmärkte på något.
Vi klev in i bilen för en provtur. Segej körde ner mot stan och var snart vilse i pannkakan och undrade hur han skulle köra för att komma tillbaka till Mariehem. Jag pekade och han styrde hemåt. Nedanför lasarettet hamnade han på en bakgata som gatuunderhållet verkade ha glömt. Då pekade Sergej plötsligt mot vägen och utbrast:"Russian quality"!
Han gjorde ytterligare anmärkningar på bilen och lovade höra av sig nästa dag.
Dagen efter hade hans flickvän Olga dykt upp. Det var hon som behövde bilen i sitt arbete som journalist i Murmansk. Hon ville göra affär på en gång, men Sergej tvekade.
Jag ringde upp honom dagen efter och gav honom ett ultimatum. Klockan 17.00 vid Stjärnhallen på Berghem. Ta med "cash" för betalning.
Sergej fanns där på avtalad tid med "cash" samt Olga.
Vi åkte hem för att göra klar affären. Pengarna räckte inte, men Sergej hade med sig cigarretter, div "gåvor" samt vodka och whisky. Han var noga med att påpeka att whiskyn inte var amerikansk. "Whisky not from Georgia but Georgien. Whiskyn var svartbrun och smakade som spillvatten från Tjernobyl. De som smakade den såg ut som om de drabbats av ansiktsförlamning.
Jag fann sedermera för gott att rensa avloppet med häxbrygden.
Jag ville bli av med bilen så jag accepterade betalningen.
Sergej och Olga styrde Ladan genom Finland, där tullen plockade ner registreringskyltarna. Förhoppningsvis kom paret fram till Murmansk.

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post21
Next »