Kribergsbloggen

Kribergsbloggen

"Du vål ju begrip förstånne"

KribergPosted by S-O Åström 2009-10-22 20:25:56

Jag minns inte att jag som barn hade några drömmar om vad jag skulle bli när jag blev stor. Kanske hade jag inga. Framtiden verkade så avlägsen.
Men jag minns att jag blev dumpad i småskolan den 24 augusti 1954.
Min lärare, Edit Norberg, försökte få fason på mig och lyckades rätt bra. Jag fick lära mig att det lilla krypet inte hette pissmyra utan enbart myra. Hon lärde mig att räkna med äpplen och hur långa diken en arbetare kunde gräva på en dag.
Efter sex schemalagda år i folkskolan blev jag dumpad i realskolan i Malå. Mina föräldrars omtanke var naturligtvis god: "Du vål studer så att hä val nanting borti dä".
Jag kämpade i fyra år i denna schemalagda tillvaro och mötte friheten "i denna ljuva sommartid", men visste fortfarande inte vad jag skulle bli.
Mina föräldrar löste detta genom att se till så att jag blev dumpad på gymnasiet i Lycksele:"Du vål ju begrip förstånne att du måst studer".
Ytterligare några scemalagda år där jag på sluttampen ändå började "begrip förstånne".
Blev sedan omhändertagen av staten som rutade in min vardag genom att dumpa mig i Boden och placera allehanda mordvapen i händerna på mig, k-pist, ksp58, grg, AK4, pentylstubin, handgranater och hoppminor, mm. Kom dock levande därifrån efter 11 månader, men visste fortfarande inte hur jag skulle forma framtiden.
Jag packade en väska och åkte ner till Umeå och läste beteendevetenskap och hade efter några år svar på allt, till skillnad från idag när jag bara har frågor.
Under denna tid med studentrevolter, husockupationer, demonstrationer, etc så hade någonting ändå börjat gro. Ett socialt patos som grundades redan under barnaåren i Kriberg. Det kom att styra mitt vuxna liv.
Jag glömmer dock inte en granne som hade klart för sig vad jag skulle bli. Vid en fest därhemma satt jag tyst, klädd i svart kostym, och lyssnade på vuxensnacket. Plötsligt vänder sig grannen till mig och säger: "Jag vet vad Sven-Olof ska bli när han blir stor". "Vaddå"? frågade farsan som gärna ville att jag skulle bli något.
Grannen sänkte rösten till basläget: "Han ska bli begravningsentreprenör".
Jag måste ha sett dyster ut i hans ögon.
Ett år senare upprepades denna scen. Grannen vände sig till mig där jag satt i min svarta kostym och sa: "Jag vet vad Sven-Olof ska bli när han blir stor". "Vaddå"? frågade farsan igen.
Nu sänkte inte grannen röstläget utan sa med säker stämma: "Han ska bli präst"!
Jag kände mig nästan smickrad av hans diagnos.
Nu blev jag varken begravningsentreprenör eller präst, utan hamnade någonstans mittemellan, i verkligheten.

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post27