Kribergsbloggen

Kribergsbloggen

Golvad

KribergPosted by S-O Åström 2009-11-23 23:16:11

Jag tycker om förändring. Det har resulterat i ett stort antal projekt för ombyggnad och tillbyggnad på huset. Trädgården drabbas också av min förändringsiver. En granne tyckte att jag skulle sätta hjul under buskarna. Kanske gör jag det någon gång.

Ett projekt som jag igångsatte för några år sedan var en golvläggning. Ungarna hade vuxit upp och jag tog bort en innervägg mellan två sovrum. Ett ”klick-golv” skulle monteras i det utökade sovrummet.
Full av entusiasm tog jag mig an uppgiften. Men det blir ju inte alltid som man planerat. ”Aller Anfang ist schwer” (all början är svår) som tysken sa. De två första bitarna ville inte riktigt passa ihop. Positiv som jag är så tänkte jag att detta var ett utmärkt tillfälle att träna mitt tålamod. Nu steg dock blodtrycket alltför snabbt efter några fåfänga försök att förena de två skivorna. Jag reste mig upp med en skiva i var hand.
- Nu får ni ge er, utbrast jag förtvivlat och tryckte ihop dem med våldsam kraft.
Skivorna vaknade till liv och gick genast till anfall. De träffade mig på pannbenet och spräckte ett ögonbryn. Jag blev bokstavligt golvad.
Nu hann jag faktiskt besinna mig innan jag skulle göra träflisor av brädorna. Sittande på golvet med blodet droppande från ögonbrynet kom jag att tänka på en liknande situation från min barndom i Kriberg.
En av de årliga uppgifterna var att skaffa ved till vedpannan som värmde lägenheten. Farsan hade lånat hem en vedkap som vi kapade upp veden med. Sedan släpade han hem en vedklyv av den gamla sorten. En helvetesmaskin med en roterande yxa som klöv vedklabbarna.

Jag närmade mig respektfullt vidundret, stoppade in ett vedträ som plötsligt blev två. Några gånger till gick det bra, men så råkade jag stoppa in en kvistig klabb i hålet som yxan inte klarade av.
Den slungade ut den ( ”return to sender”) och fick in en klockren träff på min haka. Jag stöp som en klubbad oxe (nåväl som en kalv)baklänges ut på gräsmattan. Farsan rusade fram till mig för att se hur det var med mig.
Jag reste mig upp.
Förmodligen sa han åt mig att ”bruk förstånne” när jag handskades med dylika maskiner.

  • Comments(0)//blogg.kriberg.com/#post28